Mitt svar på detta har fått många svar i ett, då de asiatiska språken i sig är väldigt komplicerade. I koreanskan har jag exempelvis pekat ut deras strikta hierarkier i tilltalet till olika människor. Man måste med andra ord veta vilken relation man har med personen man tilltalar. Är det din chef, din svärmor eller kanske ett syskon? Bekanta eller nära vänner? Relationen har en stor betydelse och om du vet dessa hierarkiregler så mottags du med respekt.

Precis som att varje relation har ett visst tilltalssätt, så har det engelska namnet en viss funktion i språket gällande detta. Om du exempelvis har internationella relationer, såsom att du är en affärsman eller liknande så introducerar du dig själv med ett engelskt namn. Detta för att skapa mindre förvirring av uttalet av namnet eftersom att om namnet uttalas fel så kan det betyda något helt annat. Det är även där för att skapa respekt parterna emellan. För dem så skulle det exempelvis kännas konstigt att en person under chefen skulle kalla dem med dess hela namn. Det är nämligen respektlöst och ohyfsat. Så det engelska namnet fungerar som en titel, vilket därmed blir att man visar dem respekt.

När det gäller artister och skådespelare så är det ett sett för icke-asiatiska personer att lättare komma ihåg deras namn.  Jag brukar vanligtvis ha problem att komma ihåg karaktärers namn i koreanska och taiwanska dramor och refererar istället till dem med smeknamn. Hur lätt är det att exempelvis memorera Wang Dong Cheng än Jiro Wang? I japanska dramor tycker jag dock att det är desto lättare, eftersom deras namn inte är trestaviga.

De olika asiatiska länderna har dock detta system i olika stor omsättning. I Kina är det en stor del i deras vardag och det anses konstigt om man inte har ett engelskt namn, förutom sitt kinesiska. I Korea används det om det enbart anses nödvändigt. Japan är dock det asiatiska land som inte har alternativa engelska namn.